Ps. Tack alla som peppar mig för att se fram emot mitt nya lilla äventyr nu, ni är bäst massa kärlek till er<3 

Uppskattar inte riktigt bio men varför inte? Filmen var sjukt bra men det gällde att hänga med för att förstå allt vilket inte egentligen passar mig som brukar somna på bio^^ 

Det finns så mycket jag har varit med om att jag inte kan vara tyst om det och känner ett behov att dela med mig. Så självisk är jag. Att jag delar med mig av min börda till andra för att jag inte klarar det själv. Det är en av anledningarna till varför många förhållanden till både vänner och pojkvänner inte håller. 

Att få höra att jag är för mycket för folk och måste kunna hålla saker för mig själv för att kunna leva ett "normalt" liv är bland det värsta jag vet. Jag känner att jag är självisk som delar med mig av så mycket men samtidigt så ska de som finns vid min sida kunna finnas där oavsett vad. De ska inte vända mig ryggen för att jag hamnar i problem som jag inte kan hjälpa. Sen kan jag inte heller hålla saker inom mig och bygga mitt skal hur starkt som helst för då kommer ingen någonsin känna mig och jag kommer aldrig kunna skapa starka band till någon för de kommer inte känna mig. 

Den här personen känner inte mig och har seriöst spenderat sin tid med att först hitta mig, läsa igenom bloggen för att hitta mina problem och ömma punkter för att sedan lägga ner sin tid på att få mig må dåligt via fake sms (där han kollat upp nummer till folk i min omgivning) och trackaserande kommentarer här på bloggen. 

Den som lagt ner all den här tiden på att bli så insatt i mitt liv är en av de männen som våldtog mig i slutet av förra året. 

Varför? Du blev inte ens förhörd och därav inte dömd för något? 

Pin människa..

Ja vem skulle vilja mig illa? 

Varför skulle vi tro dig?

För två år sedan kom en okänd man till mig på kvällen när jag var ute med hunden och skrek åt mig och frågade om jag var Nicole.

Han sparkade mig på benet så att jag föll ihop. Medan jag satt på marken och försökte hålla tillbaka min ilskna hund för att han inte skulle göra illa henne så skrek han ut hur äcklig jag var pga den ena och det andra. Allt han skrek ut var rykten jag haft i grundskolan. Någon som ogillat mig i grundskolan har trott på alla rykten och brättat det vidare till en kille som uppenbarligen tycke att han skulle skada mig pga det. 

Det hela slutade bra men det är bara ytterligare ett bevis på att allt skevt som händer mig faktiskt är sant. Folk är beredda att sjunka hur lågt som helst för att skada mig både fysisk och psykiskt. Bara sorgligt att mitt ex tror att jag försöker skapa drama.

Jag vet vad jag har gjort

Jag vet vad jag varit med om

Jag behöver stöd när för jobbiga saker händer. Men det finns ingen jag kan vända mig till för det är ingen som tror mig. Sakerna som händer mig är för orimliga för att folk ska tro på det.

Jag kan inte hjälpa att de här sakerna händer och jag vet inte vem som ligger bakom allt som drabbar mig. 

Det finns så mycket saker jag försöker lösa men allt bara kastas tillbaka i ansiktet på mig och blir värre. Ett steg fram, två steg bak har blivit min livsstil.

Vem är du som vet så mycket om mig att du kan ta upp privata saker och skapa mer problem för mig? 

Vem är du som vill mig så illa och få mig att må dåligt? 

Ett av problemen jag behövde fixa med mig själv i alla fall var att jag byggt upp ett så starkt skal utåt för att verka glad att jag själv tror att jag mår bättre än vad jag gör och inte bearbetar något. 

Så jag åkte hem den kvällen beredd att visa känslor osv.. Så möts jag av min mamma.. Som flippar ur på att jag alltid är så deprimerad, att inget ändras, att jag är grinig osv.. 

Jag tog helt enkelt psykologens råd och det ledde till att bägaren rann över för min mamma, hon tycker inte om den jag är. Enligt min familj verkar jag inte vara mycket mer än en tyngd för hjärtat eller en klump i magen.

Jag drog ut den kvällen och har inte varit hemma sen dess eller träffat min familj. 

Den här tiden har spenderas lite runt om i Stockholm men det bästa är att jag har fått väldigt mycket ensam tid, att bara fundera, tänka, förstå och nya perspektiv på saker och ting. Jag mår bättre än vad jag gjort på år och som bevis för det så både äter jag bättre och har börjat träna. 

Så mycket bus i denna bild, frågan är:

- Finns det något positivt med att återvända hem? 

Människor stör sig på att folk som de vet inte tycker om varandra ändå är trevliga och låtsas som att de inte är något problem mellan dom. Jag känner själv att det absolut inte har med "falskhet" att göra. 

Jag får själv ofta höra att jag är falsk för att jag beter mig på det sättet. Men det är det absolut inte. Det handlar om mognad, vem är jag att förstöra en kväll för mina vänner för att det finns en person där som jag inte går ihop med? 

Vi är vuxna människor och bör inte vara så själviska att vi startar tjafs vid opassande tillfällen för att visa vad vi känner. Jag umgås ofta med folk som jag inte helt tycker om för olika anledningar exemplevis att vi har gemensamma vänner, vi stöter på varandra på en fest, eller det kanske ändå kan vara kul att umgås med den/de personen/personerna. 

Från min synvinkel så tycker jag att det är mycket mer "falskt" att berätta för andra om hur falsk en person är efter mina värderingar för det är som sagt MINA värderingar och åsikter. Jag får tycka precis vad jag vill men jag måste inte bete mig efter det. 

Så människor, för att folk håller saker inom sig betyder inte att de är falska, de är mogna och starka nog att lägga sina egna känslor åt sidan för andras skull. 

Dock med nyheterna jag fått idag så är jag så arg/ledsen att jag inte ens känner något. Det är liksom bara tomt samtidigt som jag hoppas att personen råkar ramla ner på tågspåret. (Inte på riktigt) 

Det finns är så stört vad folk gör för att såra och förstöra för andra. Det jag vet var aldrig menat att komma fram.. Fail av dig.

Han ropade på sin kompis som satte sig mitt emot mig och jag hörde hur de på spanska sa "Jag vet att hon bor i tungelsta så då kan vi ta henne hem till oss, sen kan vi dumpa henne på gatan"

Jag kollade ut genom fönstret och låtsades oberörd för att de inte skulle förstå att jag förstod. Den ena började ta lite lätt på mitt lår och jag låtsades fortfarande oberörd och bestämde mig för att istället byta till buss sista vägen hem. 

När tåget stannade slog jag bort hans hand och skyndade mig av i vilket jag såg två ordningsvakter precis utanför tåget. En kvinnlig och en manlig. 

Jag sa åt dom att hålla koll på de två killarna och förklarade vad som hänt. Varpå mannen säger att de inte kan göra något då inget hänt än vilket jag förstår. 

Men sen säger den kvinnliga "Är du född här? Då vet du att man som tjej inte ska vara ute själv efter midnatt"

Ska det vara att göra sitt jobb som ordningsvakt? Det är väl meningen att jag ska kunna vända mig till dom om jag känner mig otrygg? 

Sen sa den ena att de hade bättre saker att göra och gick iväg.. Då passade killarna på att gå av tåget i vilket jag sprang på bussen och tvingade föraren att stänga dörrarna vilket han gjorde och körde iväg.

Ska jag skylla mig själv om jag behöver vara ute på kvällen? 

Så ringer en läkare typ mitt i natten och berättar att hon skrivit ut fel medicin och att jag måste sluta ta den dirr för att inte bli sjuk. Har för fan redan tagit hela kuren.. -.-

Jag inser nu att även om allt negativt i mitt liv skulle försvinna så skulle jag ändå inte vara lycklig. Jag skulle fortfarande vara helt tom på insidan. Ingenting i mig fungerar som det ska för tillfället både på grund utav sorg och näringsbrist. 

Det finns vissa människor som jsg verkligen önskat att de handlar annorlunda för nu står jag här. Med alla svar framför mig till alla frågor vi ställt oss och gjort det vi trott varit bäst. Samt hur det skulle ha fortsatt alla gånger vi gett upp. 

Mänskligheten har blivit alldeles för lat.

Lova mig en sak, bli min nya skyddsängel och vake över mig. 

Just nu njuter jag bara av att vara singel. Minnesförlusten har hjälpt mig att lära mig vara ensam och faktiskt uppskatta det. Det är väldigt skönt att inte behöva dubbelkolla allt med någon annan och verkligen få göra det man själv känner för att göra. Dock kan jag inte hjälpa att känna att jag saknar pirret i magen när man får ett sms från en speciell person eller ligga sömnlös om nätterna för att man är så kär att det känns som att inget annat behövs. 

Jag behöver inte vara i ett förhållande men jag skulle bara vilja känna att mitt hjärta tillhör någon annan.

Mamma vaknade och ringde vårdguiden och det visade sig att jag har en infektion i min ena njure och därför gör det så ont att man blir självmordsbenägen. 

Jag skulle inte själv mått så bra av att höra allt jag tydligen "gjort". Men idag slutade jag faktiskt att bry mig, jag blev påmind av en tjej hur jag hade känt mig efter vi gjort slut. Inte med tanke på sorg då utan att jag kände mig värdelös. Nu när hon tog upp det så kom jag på hur mycket jag har försökt att undvika/lösa det enda problemet vi hade i hela vårt föehållwnde, hur jag verkligen gav allt utan någon respons eller ansträngning från hans sida. Jag blev verkligen påmind om hur värdelös jag hade känt mig under den första tiden och nu bryr jag mig faktist inte alls om hur han mår längre. Vad jag kände sorg över var av äkta handlingar och vad han känner sorg för är för något hans "vän" spridit runt på.

Våga erkänna era misstag, stå inte fast vid att allt är andras fel!

Men något som gjorde mig extremt ledsen idag på hennes begravning var att de enda som dök upp var jag, klaudia, hennes son och hans familj. Inga vänner tog sig tiden att komma till begravning och jag känner att det är skamligt när man förbereder en fin sermoni för en älska människa att hamna i trygghet hos Gud att folk inte ens dyker upp. 

De visste att minnet skulle komma tillbaka så varför ljuga för mig när jag ändå kommer få reda på sanningen sen?

Har dock fått en helt ny syn på alla mina vänner, nu vet jag exakt hur folk ser på mig för de har de berättat när jag skulle hitta tillbaka. 

Jag förstår nu hur lätt det är att lita på folk, allt jag hade att gå på var att de sa att vi var bra vänner och sen trodde jag på vad de sa. Nu förstår jag hur lätt det måste vara att tro på allt annat skit snack som man hör.

Det bästa med det här är att jag nu förstår hur mycket som kanske inte är sant och därför kommer jag inte babbla lika mycket och inte heller tro på det. 

Önskar bara folk kan ta efter mitt exempel. Syftar framför allt på mitt ex som fått höra om alla dessa saker jag har "gjort" innan jag ens själv fick höra det. 

Jag lever ett liv utan en ända lugn stund och det sista jag behöver är att folk som jag inte ens umgås med längre sprider runt på skit. Jag kan ta den skiten men det är det verkligen inte alla som kan och vad vinner ni på att hitta på saker om mig och såra folk med den informationen? 

Skaffa er egna liv istället för att hitta spänning i mitt 

Resan i sig var fantastisk och vi hade jätte kul ihop, men sen när vi kom hem så jobbade vi om varandra och träffades max en gång i veckan. Det var nog lite det som slet på vårt förhållande också. 

Och ett tag efter det så bestämde vi oss för att göra slut. 

Nu ett tag efter känner jag att det var rätt för jag vet nu att jag inte hade så mycket känslor. Han var en fin kille men jag gav så mycket mer än vad jag fick tillbaka. Han visade ingen kärlek, ville inte hitta på saker och såg inte en ledsen ut när vi gjorde slut. 

Nu har jag dock fått höra att någon har gått och sagt att jag har gjort massa saker som jag inte ens gjort till hans vänner så att han har fått reda på det. 

Trots att vi inte pratat över huvudtaget kändes det som en fin gest att ta kontakt med honom och säga att vad han hört inte var sant. Fick direkt hårda ord mot mig och kände hans avsky mot mig. 

Han verkade tro på vad jag sa men verkar ändå hata mig något enormt trots att det här mestadels var hans beslut. Under hela vårt förhållande höjde han aldrig rösten och jag såg honom aldrig arg, men igår.. Det skrämmer mig att hans vänner tror att han kommer komma över mig fortfare genom att prata skit och få honom att hata mig.

Jag vet efter egna erfarenheter att det inte tillkommer något positivt med att kolla bak på ett förhållande med hat.

Nu har jag gjort vad jag kan, som vanligt är det inte tillräckligt.