Vissa dagar saknar jag barndomen mer än andra. Saknaden att de man ville träffa mest var sina föräldrar. Sen var de lika glada att träffa en tillbaka. 

Tiderna förändrades så drastiskt på sån kort tid. Jag saknar att ha en hel familj som älskar en på riktigt. 

Jag saknar att ha ett hem att åka till fylld med kärlek. 

Utan en familj har man inget, tur för mig så måste inte familjen vara biologisk. 

Jag vet inte vad som gör mest ont, att höra av andras föräldrar hur mycket de tycker om mig eller höra dom säga att de inte förstår hur mina föräldrar kan låta bli.  

Självklart behärskar man sig mer inför andras föräldrar än sina egna. Med tanke på hur självkritisk jag är så skyller jag många bråk på mig själv och jag känner mig inte skyldig för hur allting lett till att jag blivit utslängd och utan familj.