Jag tog fram klänningen som jag haft på mig under min senaste vistelse på en färga och ni vet vad som hände då. 

Vi gick ut på däck, skrek åt klänningen, la all vår negativa energi i klänning, brände och rev sönder den och till slut när vi var så tomma på känslor efter allt skrik slängde vi dem över bord. Att se den sväva iväg och landa på vatten utan gav en så lugnande känsla.

Händelsen har inte bara tärt på mitt psyke, det har även fått mig dumpad av en kille som jag var dum nog att ta tillbaka efter det och sabbat alla mina chanser för att bli militär. 

Antar att när det här lugnar sig så kan jsg nog börja lappa ihop mina minnen och vad jag lärt mig. Men som tur är så är det ända dåliga som kommit upp krocken. Så inga bråk eller fd pojkvänner och vänner, ja i princip onödig information har drabbat mig i alla fall! 

Sen bestämde jag mig för att ringa en läkare och prata om mina upplevelser kring minnet och olyckan. Han berättade för mig att eftersom det gått en vecka efter olyckan nu så finns det en chans att jag bara kommer att minnas de som jag träffar och pratar med. 

Sammanfattat är det viktigt att ni som är en del av mitt liv tar er tid att träffa mig innan det är försent. 

Lite panik får man såklart men om jag blivit vän med en person så är det klart att jag kan lära känna personen igen.

De tror att jag ljuger om hela minnesförlusten för att jag minns så osammanhängande tillfällen. För det känns jätte rimligt att jag valt att gå runt och låtsas att jag inte minns saker. Sen sa de att de varit arga på mig sedan tidigare utan att tagit upp det mig för att det alltid händer så mycket grejer kring mig. 

Och nu under de här dagarna när jag har behövt dom så istället gått och pratat en massa skit om mig istället för att prata med mig om vad problemet är.

Det jsg minns med folk är våra relationer och inte våra minnen tillsammans. Riktigt annorlunda känsla faktiskt. 

  Tänk dig att du vet exakt hur nära ni står varandra, du kanske minns lite interna skämt och eventuellt har någon "grej" tillsammans. Men du har ingen aning om hur ni hamnade där.

Idag kollade jag på "The Vow". Det handlar om ett gift par som är med om en bilolycka och frun glömmer helt bort sin man och sitt liv, hon minns enbart sin familj och sitt ex.

Kunde förstå henne i så många scener i filmen och det var riktigt oroväckande. Mår nästan lite dåligt för alla med minnesförlust nu. Filmen är baserad på en sann händelse där frun aldrig återfår sitt minne. Mannen har helt enkelt behövt få sin fru att falla för honom igen.

Idag var första gången jag kände igen en låt och jag kunde även sjunga med.

Jag blir så glad av dessa små saker men jag vet fortfarande inte vem jag är och det känns som att jag vill stanna i min bubbla. 

PS. En kille som uppenbarligen känner mig kom fram till mig idag och bad om ursäkt för allt han gjort mot mig. Sen gick han ner på knä och friade..

Vet inte vem han var

Jag såg en film igår om en tjej som skriver dagbok och varje morgon måste sätta sig och läsa den för att få reda på saker om sitt liv. Hon vaknar på morgonen, läser sin dagbok och lever sin dag. Sen när hon sovit måste hon börja om igen. 

Hon träffar en kille som verkligen faller för henne och varenda dag måste han få henne att bli kär i honom på nytt.

Jag kan inte hjälpa att känna någon typ av likhet med henne och att rädslan för att minnet kanske inte återvänder blir bara större och större för varje minut som går. Tänk om allt jag upplevt på nästan 19 år bara är bortblåst. Gjort i onödan. Alla dessa vänner och timmar i skolbänken, helt borta..

Jag känner mig som en blindperson som försöker lägga pussel. 

Här såg jag ut att må riktigt bra

Klarar bara av att lämna huset i några timmar sen måste jag vila upp mig igen. Drabbas fortfarande av panik av alla som ringer mig och säger att vi är jätte bra vänner och så minns jag dom inte.

Jag vet inte vem jag själv är riktigt men vissa bitar börjar väl falla lite på plats i takt med vad folk berättar. Såg på mig själv som en väldigt lugn och oskyldig person men nä det verkar jag då verkligen inte vara..

Ville hitta någon fördel med hela situationen.. Kolla första träffen..

Dock är det både plus och minus med den här träffen. Vi kommer ses på samma ställe som jag var på igår så det känns som en bekväm zon men däremot verkade han inte lika förstående kring att jag inte minns honom. Han verkade ta det mycket hårdare så därför är jag innerligt nervös för att träffa honom...

Önska mig lycka till !! 

Mitt minne lär komma tillbaka men det är klart att man tänkt tanken om vad man ska göra om det inte gör det.

Såhär har mina tankar kring det gått, klart att en nystart låter skönt. Men saken är den att det bara är en nystart för mig. Alla andra minns fortfarande saker jag gjort och hyllar eller dömer mig för saker jag inte minns. Dessutom lever vi i ett sjukt samhälle där det inte skulle förvåna mig om folk ljuger mig rakt upp i ansiktet för att jag ändå inte minns sanningen. 

Jag gick in med inställningen att när jag ser henne och får en helhetsbild så kommer jag säkert minnas henne direkt. 

Vi skulle ses vid en sjö där vi tydligen setts många gånger tidigare. I väntan på henne så trodde jag att alla tjejer i min ålder som tog ögonkontakt var henne. Det kändes som att jag skulle på blinddate och jag var fruktansvärt nervös, över hur vi båda skulle reagera och vad som skulle ske.

När jag väl såg henne så kände jag inte igen henne. Jag kände igen hennes röst men det var allt. När vi satt och pratade så berättade hon om hur vi träffats och saker vi gjort tillsammans och endast en gång så fick jag en liten svag känsla om att jag kände igen vad hon pratade om så det var positivt. 

När jag dinglade med benen i vattnen från bryggkanten och när jag åt blåbär så kände jag någon inte oförklarlig lycka som jag aldrig känt förut. Lite som en flashback utan att jag såg tillbaka på något minne, som att jag bara fick känslan av det.

Det var ändå skönt att prata med henne idag trots att tankarna om att minnet kanske aldrig kommer tillbaka har blivit värre. Hon valde att prata med mig som att det var första gången vi sågs förutom att hon berättade om minnen. Vi började med att skaka hand och presentera oss och hon blev varken besviken eller började nojja för att jag inte mindes saker.

AirBagen utlöstes ej och jag slog i huvudet i ratten och svimmade. Jag fördes till sjukhuset i ambulans och spenderade natten på akuten med några älskar vänner som tog sig tiden att åka till mig igår. Jag har ont i hela huvudet, nacken och en bra bit ner i ryggen. Mina muskler är skadade och jag lider av minnesförlust.

Sakerna jag glömt är helt osammanhängande. Det jobbigaste är alla som skriver och ringer mig för att höra hur jag mår så minns jag inte ens vilka de är. 

Kul dag^^ det är i alla fall sol

För tillfället är allt ganska oklart. Har lagt ner så extremt mycket av den här sommaren på att hålla mig nyttig och träna eftersom jag satsade på GMU nu till hösten. Testerna på mönstringen gav bra resultat och det märktes att jag ansträngt mig för att klara dom. Sedan kom det till psykolog testet som gick bra ändan till slutet. De kollar upp alla sökande hos polisen då man inte får vara dömd för något och då hade de hittat anmälan om våldtäkten. 

På grund utav att jag blivit våldtagen anser de mig olämplig att sättas i en situation med ca 40 män som jag inte känner för jag borde vara "osäker" och "obekväm" runt män. 

Jag försökte vända på det med att det här har fått mig att växa och mogna som person då jag nu förstår att fara inte endast finns på tv. Men hon köpte det inte och därför kuggade jag. 

Har för tillfället ingen aning om jag jag vill bli eller göra men antar att något nytt och intressant kommer upp som alltid. Bara extremt besviken på hur något jag inte är ansvarig för ska påverka mitt livsval om att bli militär.