Jag försöker med hela min själ att glömma vad som har hänt, att intala mig själv till att det är något jag bara drömt eller sett på film, men ju fler gånger minnet kommer upp i mitt huvud, desto värre svider det.
Vi satt bara på espresso house och drack kaffe, lärde känna varandra lite bättre när du bad mig att kolla upp mot dig och inte släppa ögonkontakten. Vad jag än hörde eller du sa så skulle jag inte vända huvudet.
Han bad mig att ta på mig min luva och på tre skulle jag resa mig, kolla ner i golvet, gå mot utgången och springa efter han kommit ikapp mig.
Allt kändes så overkligt trots att jag tydligt kunde höra hur några sprang efter oss.
Vi sprang och fick i några hundradelar en reklamplancsh mellan oss och de som sprang bakom.
Ett hundratal gälla skrik, ett ljud av ett skott och sedan hur skottet träffade i metallen på reklamplancshen var det sista jag hörde innan vi kastade oss in på första bästa buss och åkte därifrån..
Vissa minnen kommer man aldrig att glömma, inte heller känslan bakom dom.
