Jag är så otroligt lyckligt lottad för mina vänner som stöttat mig genom alla tårar och utbrott jag haft utan något realistisk anledning. Främst av allt, alla snälla ord de sagt när jag varit ledsen på grund av att jag trott att jag känt massa känslor som enbart var baserade på massa hormoner. 

Att ni stått ut med att trösta mig när jag för miljontegången trott att jag varit kär eller hatat någon som jag vet nu när hormonerna slutat spöka att jag inte ens varit intresserad av. 

Ni vet vilka ni är och jag kan aldrig tacka er nog älsklingar.