Jag skulle leva lika dant om jag vore blind. Jag ser ändå ingenting för alla min tårar. Så trött på tårar. Så trött på att inte må bra. Så trött på allt drama hemma. Så trött på allt som folk betynger mig med. Så trött på allt skit sanck och SÅ TRÖTT PÅ ALLA SOM MISSTAR MIG!

 

Igår satt jag och kollade igenom riktigt gamla konversationer och hittade en mellan mig och Ebba.. Jag kunde inte låta bli att läsa och jag ville ringa henne och berätta om konversationen som vi hade för över två år sen! :) sen kom jag på.. varför vi inte konverserat på ett bra tag, varför jag inte hört från henne på snart två år, varför det inte finns nya medelanden.. hon finns inte kvar med oss.. :'(

 

Jag har inte träffat hennes mamma och verkligen pratat på ett alldeles för långt tag nu så att nu står jag på berg kanten och står inte ut och kan itne hålla mina tårar. 

 

folk märker att jag mår skit och att bryta ut i gråt får dem inte att bry sig mindre..

Jag vill bara försvinna ut i skogen, in i en grotta..bara själv och vänta på att tiden ska läka alla sår.

 

men det kommer inte att bli så.. det är inget mer än ett utryck..

 

sen blev jag iallafall uppmuntrad av min bästa vän Emelie av en försenad födelsedagspresent och hade följe hem :)