Självmordsbenägen? Del 1
Har en väldigt stor grej att berätta så delar upp de i olika delar.
Har du någon gång tyckt att allting gå emot dig? Allt blir fel och det känns som att alla tycker att du är fel? Nånting väldigt sorgligt kanske hänt och du känner att du inte orkar mer?
Jag tror nog att alla 15+ kan erkänna att de någon gång tänkt tanken "det kanske vore bättre om jag försvann" . Oavsett om det var när du var som argast och i stundens hetta, men nån gång har du väl tänkt det?
Jag har iallafall det och det är sånna tankar man håller för sig själv. Men när man blivit sams med personen man kanske bråkat med eller oturen vänder så tänker man inte så längre.. DET DÄR RÄKNAS INTE SOM ATT VARA SJÄLVMORDSBENÄGEN.
Det är bara normalt.. Vi är tonåringar, vi överreagerar jämt och blir arga för små saker. Vi tror att hela världen går under när vi blir dumpade. Det är vår grej (y)
Och anledningen att jag skriver det här får ni se i bästa inlägg<3
skriven
Eftersom jag varit självmordsbenägen mer eller mindre konstant i fem år så håller jag med dig där, det är en viss skillnad på tonårings-vilja-dö och självmordsbenägenhet. Tur är väl det. Att det finns viktiga skillnader där.
Ett klokt råd faktiskt. Visa mig själv att jag inte är i fetmastadiet. Att jag inte är så vidrigt tjock som jag känner mig.
Hur är det med anorexin nu, hur tog du dig igenom den?
Kram, och tack för kommentar