En nära vän till mig frågade för några dagar sen om jag kunde hjälpa honom att uppskatta händelser i livet mer.

Jag svarade självklart ja men har sen dess tänkt väldigt mycket på hur jag blev en positiv drivkraft i min egen verklighet.

Till att börja med måste jag säga att vägen var lång och jag började på fel fot. Jag började med att stänga av mig, slutade att bry mig, blev ett känslokallt monster och kände inte längre av några känslor allt. Det fanns inget mörker och inget ljus.

 

Valet att våga släppa in känslor igen var svårt men jag tog steget. 

När jag började känna igen så lät jag inte en enda glad eller ledsen känsla passera utan att jag visste innebörden för det. Varför jag kände som jag kände, anledningen bakom det. 

När jag väl visste det, kunde jag utnyttja kunskapen om min lycka för att påverka min sorg. 

Det var ständigt en inre kamp för att hålla sig positiv, men nu sker det automatiskt. Lyckan för små saker är övervägande jämte sorgen/ilskan för både stora och små saker. 

Oavsett situation uppskattar jag nuet. Valet var mitt.