För ett år sen togs jag ifrån min värdighet, frihet och fylldes med skam. 

Varför? För att för ett år sen blev jag överfallen och de som jag förväntade skulle stötta mig vände händelsen emot mig och högg mig i ryggen. 

Min omgivning beskyllde mig för vad som hänt, använde det mot mig för att trycka ner mig, lämnade mig eller anklagade mig för att ljuga. De närmsta jag kom något stöd var min familj. 

Händelsen i sig är mestadels förträngd, men såren de som stod mig nära skapade kommer aldrig läka. 

Det är så enkelt för människor att säga att det bara är att låta bli att tänka på det. 

HUR förväntas jag att släppa något som jag blir påmind om i vardagen så ofta?

Hur kan man förväntas uppskatta sexuellt umgänge som ska ge njutning när det någon gång har skadat en så mycket? 

Jag trodde nya minnen kunde trycka bort de gamla men varken meningslöst sex eller med känslor ger mig någon njutning längre. Jag saknar närheten och tryggheten sex kunde få mig att känna som nu bara är utbytt mot skam och förtvivlan. 

Det är inte alls svårt att förstå varför folk inte anmäler eller håller tyst om det. Ingen som inte blivit utsatt förstår och vi människor är så himla elaka och korkade så när vi inte förstår något för att själva inte kännas oss dumma så gör vi ett jävla skämt av det.