Jag ville inte minnas vad som hänt, jag låtsades inte om det och sen åkte jag hem som inget alls..

En vecka gick och skulden började väckas inom mig. Skuld och skam för att jag inte kunnat försvara mig själv. 

För att inte tänka på det bloggade jag bara om de bra grejerna från kryssningen och la samt ut bilderna jag tagit även om de innehöll gärningsmännen. 

Jag ville låtsas som inget alls.

Efter en vecka hade jag fortfarande inte slutat blöda. Så jag gick till Umo för att se vad som var fel och de skickade mig direkt till avk (Avdelning för våldtagna kvinnor) 

Jag fick träffa läkare och fotas där jag hade skador samt berätta vad som hänt. 

Då jag inte ville gräva mig in i minnena så hittade jag på en historia, bara för att slippa må sämre själv.