I veckor gick jag och hoppades på att det var en mardröm eller att jag skulle få missfall.

Med hjälp av en tjej som gått igenom samma sak fick jag hjälp att börja ogilla tanken på att bli mamma lite mindre, hon sa att alla de känslorna skulle försvinna när man väl fått sitt barn och det lugnade mig. 

I nästan en vecka började jag att se fram emot att min lilla dotter skulle komma. 

Sen hände det som jag velat under nästan två månaders tid förutom den senaste veckan. 

Mitt vatten gick och jag kunde inte åka mot sjukhuset förrän nästan en timma senare. 

Väl på sjukhuset var jag så pass öppen att jag inte ens hann få bedövning. Det hela kändes som att det tog en hel dag. 

När min dotter kom ut fylldes hela läkarteamet runt min lilla ängel. 

Hon hade ingen puls och båda hennes lungor hade kollapsat. I chocken och stressen kändes det som en lättnad men det försvann så fort läkaren tog min lilla livlösa dotter inlindad i en filt och la henne på mitt bröst. 

Jag kände sån skuld för att jag velat att det här skulle hända när jag väl såg hennes lilla ansikte framför mig och kramade om henne med den sista kraften jag hade i min kropp.  

Alla dessa konflikter, blandade känslor, uppoffringar och ändringar jag gjort i mitt liv samt att genomgå en förlossning utan bedövning  för detta lilla knyte. 

Det känns verkligen som att jag blivit bestraffad, inte bara för att hon gick bort utan mest för att jag skulle få gå igenom allt det här ensam mot min vilja med folk bakom mig som ständigt tvekade på mig som tur är hade jag min familj och mina vänner som hjälpte mig upp alla gånger jag föll.