Jag såg en film igår om en tjej som skriver dagbok och varje morgon måste sätta sig och läsa den för att få reda på saker om sitt liv. Hon vaknar på morgonen, läser sin dagbok och lever sin dag. Sen när hon sovit måste hon börja om igen. 

Hon träffar en kille som verkligen faller för henne och varenda dag måste han få henne att bli kär i honom på nytt.

Jag kan inte hjälpa att känna någon typ av likhet med henne och att rädslan för att minnet kanske inte återvänder blir bara större och större för varje minut som går. Tänk om allt jag upplevt på nästan 19 år bara är bortblåst. Gjort i onödan. Alla dessa vänner och timmar i skolbänken, helt borta..