Jag gick in med inställningen att när jag ser henne och får en helhetsbild så kommer jag säkert minnas henne direkt. 

Vi skulle ses vid en sjö där vi tydligen setts många gånger tidigare. I väntan på henne så trodde jag att alla tjejer i min ålder som tog ögonkontakt var henne. Det kändes som att jag skulle på blinddate och jag var fruktansvärt nervös, över hur vi båda skulle reagera och vad som skulle ske.

När jag väl såg henne så kände jag inte igen henne. Jag kände igen hennes röst men det var allt. När vi satt och pratade så berättade hon om hur vi träffats och saker vi gjort tillsammans och endast en gång så fick jag en liten svag känsla om att jag kände igen vad hon pratade om så det var positivt. 

När jag dinglade med benen i vattnen från bryggkanten och när jag åt blåbär så kände jag någon inte oförklarlig lycka som jag aldrig känt förut. Lite som en flashback utan att jag såg tillbaka på något minne, som att jag bara fick känslan av det.

Det var ändå skönt att prata med henne idag trots att tankarna om att minnet kanske aldrig kommer tillbaka har blivit värre. Hon valde att prata med mig som att det var första gången vi sågs förutom att hon berättade om minnen. Vi började med att skaka hand och presentera oss och hon blev varken besviken eller började nojja för att jag inte mindes saker.