Igår såg jag i min sk pappas ögon tydligt att han såg att jag inte mådde bra, det krossar honom inombords när han ser att jag inte mår bra men det gör inte att han vill få mig att må bättre. 

Igår försökte jag nå ut till honom men jag kunde verkligen inte, han förstår ändå inte.. 

Jag var nog lite okontaktbar igår och det märkte han men det hindrade inte honom från att brusa upp mig så fort jag inte lydde hans minst vink på tre röda.. 

Straffet var dock bara att jag inte fick nån middag vilket jag antar var ett vanligt straff när han var liten.. 

Men nu lever vi faktiskt på 2000-talet och att straffa sin undernärda dotter med grova ätstörningar att hon inte får nån mat är väl inte det smartaste? 

Varför är aldrig mamma hemma när sånt här händer?