Jag fick se saker ingen människa ska behöva se och tvingades att göra saker ingen ska behöva göra, sen tvingas se konsekvenserna och bara acceptera att det är livets gång.. 

Inte förrän nu har jag verkligen smält händelsen eller ens insett att det inte var någon mardröm, och ingen bryr sig om hur jag mår när jag beter mig annorlunda.. De dömer istället och tror att man är svag.. 

Vore skönt att i alla fall ha en person som finns där genom vått och torrt, vars känslor är äkta och något personen är stolt över.. 

Drömma går ju